Tusen och en anledningar till varför vi lär oss främmande språk.

Under mina 18 år som språklärare har jag med jämna mellanrum mött och bemött påståenden som ifrågasätter meningen med att lära sig främmande språk: Vad ska jag lära mig spanska, franska, tyska för? Det räcker ju med engelska!

Ja, räcker för vad? För att göra sig förstådd i vardagssituationer som turist? Tja, då behövs inte ens engelska. Det räcker med kroppsspråket! Och kniper det kan man nog få en tolk.

Men frågan är om vi lär oss främmande språk bara för att kommunicera…

Själv använder jag fem olika språk dagligen. Jag lärde mig alla fem av helt olika anledningar och på olika sätt. Först fick jag lära mig polska – mitt modersmål. Man reflekterar inte mycket över sitt modersmål och inlärningen av det men det är ju grunden. Grunden för allt. Grunden för om och hur vi kommer att lära oss andra språk; även om modersmålsinlärningen sker på en helt annan plats i hjärnan än inlärningen av de främmande språken.

Vid tretton års ålder började jag studera franska i skolan. Det var spännande – det bevisade att världen var större än min närmaste omgivning, att den bjöd på något annat (kanske bättre), förmodligen på äventyr och det fantastiska var att jag kunde få tillgång till den genom att bemästra ett främmande språk. Så småningom kändes det att jag kunde bli någon annan genom att prata franska. Det gav mig hopp om att jag kunde komma ut i världen, vilket inte var så självklart på den tiden och under de omständigheterna jag levde i då. Det fick mig att känna mig mer internationell, vilket var något positivt för mig. Jag kunde andas frisk luft; vara fri, oberoende, välja min väg, mitt liv. Världen skulle öppna sin famn för mig.

Dessutom gav mig franskan en känsla av att vara duktig på något, av att duga. Jag kände mig stolt. Sög åt mig beröm och allt min lärare sa och jag ville bli så bra som möjligt. Ju duktigare jag blev desto lugnare och snällare kände jag mig inombords. Jag lärde mig att jag inte behövde veta allt för att känna mig bra på franska. Jag hade hunnit lära mig så pass mycket att jag kände mig trygg med att helt enkelt fråga och ta reda på det jag ännu inte kunde. Och det var ok. Ingen press. Jag var mycket tillåtande mot mig själv. Det var rena glädjen. Franskstudier har alltid bara gett mig glädje.

Jag växte även som person genom att lära mig franska. Det är genom franskan som jag blev stimulerad till eget tänkande och reflektion över livets stora frågor. Detta beror på läraren som använde språket till att lära oss att tänka. Jag förstod därför mycket tidigt att språket bara var ett medel.

Tack vore att jag pratade franska kunde jag också få mitt första jobb, första äventyr på egen hand och det första steget in i vuxenvärlden. Därför blev jag mycket fäst vid franskan och den franska kulturen och den väcker fortfarande många minnen och känslor hos mig.

När jag började att läsa på universitetet valde jag att förkovra mig i spanska. Den spansktalande världen fascinerade mig på grund av sin historia och jag hade en enorm lust att ge mig ut i världen och se allt det underbara och underliga. Och då visste jag ju redan att den bästa vägen för att nå det genuina var genom att lära sig språket. Jag ägnade därför åtskilliga timmar åt att studera spanska. Jag tyckte det var lätt och jag hade inga krav på perfektion. Jag såg fram emot att resa och jag visste att jag kunde finslipa spanskan under resorna. Detta har jag aldrig ångrat. Mina resor, äventyr och möten med människor i Spanien och Sydamerika blev oförglömliga.

Sedan kom den första förälskelsen och ett nytt språk med den – svenska. Jag flyttade till Sverige och då märkte jag att det var annorlunda att lära sig svenska. Plötsligt var det ett krav. Jag skulle bli duktig. Jag bodde ju här. Jag skulle bli perfekt annars skulle jag inte bli accepterad, annars skulle jag inte känna mig riktigt hemma. Och jag behövde känna att det var hemma i Sverige, annars var inte mitt liv på riktigt. Jag ville inte vara en främling resten av livet. Jag kände pressen. Identitetskrisen tog därmed fart på allvar. Jag skämdes när jag inte presterade. Skammen blev en bromskloss. Franska hade jag ju alltid pratat mycket och gärna. Svenska var jag mer försiktig med. Det skulle ju vara perfekt. Lät det inte perfekt eller var jag det minsta lilla osäker, så sa jag hellre ingenting. Jag kände mig besvärad och det var inte kul. Och det försvårade för mig. Jag hade svårt att älska svenska på samma sätt som jag älskade franska.

Med svenskan kom även engelskan. Den fick bara hänga på. Den fick helt enkelt infinna sig eftersom jag behövde den för vidarestudier och av praktiska skäl. Jag har tyvärr aldrig blivit någon anglofil men jag är naturligtvis glad att jag kan engelska, trots att jag inte hade den i skolan.

Med tiden förändrades mitt förhållande till alla dessa språk. Jag har både distans och vetskap om att allt är möjligt men att det kan finnas hinder på vägen. Mina erfarenheter med språk är idag guld värda för mig som lärare. Jag förstår till exempel den enorma påverkan som motivation, attityd, behov, känslor eller livssituation har på förmågan att lära in. Jag är lyhörd och känner en stor respekt inför det som mina elever säger att de upplever i samband med språkinlärning. Alla dessa lärdomar och erfarenheter har jag därför alltid i åtanke när jag skapar kursinnehåll och när jag undervisar. Jag är till exempel väl medveten om att vissa lär sig bäst på att direkt få använda det nya språket i tal, andra känner sig redo först när de har förstått det nya språkets språkstrukturer. Det finns de som har dåliga erfarenheter av tidigare språkstudier och det tar tid att ändra mönster och attityder. Folk som reser behöver fokusera på den delen av ordförrådet som de har nytta av på sina resor. Andra vill lära sig genom att läsa enklare skönlitterära verk och prata eller skriva om dem. Men en sak har alla dessa språksugna individer gemensamt: Alla vill lära sig på ett lekfullt och inspirerande sätt. Alla vill känna att de mäktar med det som de ska lära sig. Alla vill uppleva att de är duktiga. Och alla uppskattar  när de får lära sig det nya språket i sitt  kulturella sammanhang.

Vilka språk talar du och vad fick dig att lära dig dem?

Lyssna på Izabela och Mario som pratar om sina erfarenheter kring språkstudier. De berättar om vilken nytta de hade av engelskan i Sverige och varför och hur de lärt sig svenska. Intervjun är på polska.